Tonar mitt hår mörkare samtidigt som jag bleker mustaschen ljusare. Tänker mig att det här är hårfärgningens motsvarighet till att vaxa bort allt hår från kroppen och samtidigt sätta in löshår på huvudet. Känner mig väldigt Kissie.
Ny insikt. När jag och maken ibland bara har ett barn på två vuxna tycker vi att det är rena lyxen. Liksom hur kan någon tycka det är mycket att ha ett barn? Nu när jag har varit ensam vuxen på två barn ett tag så tycker jag det är rena lyxen att vara två vuxna på två barn. Och maken har det tvärtom. Efter att ha varit helt utan barn ett tag så är det rena apocalypsen (stavning?) att ha två barn själv??
Insikt; man vänjer sig. Stoppa pressarna och allt det där. Man vänjer sig.
Efter att ha råddat familj och hem i en vecka medan maken varit ute och rest med jobbet IGEN så är han äntligen hemma. Phu. Denna eländiga, blåsiga klämdag har varit minst fem timmar för lång. Maken skulle varit hemma i förmiddags men hans flyg var försenat så han missade anslutningen i London och fick vänta där. I stället hemma halv åtta. Nu läses det godnattsaga och jag passar på att vräka mig i soffan med datorn.
Så många tankar jag haft de senaste veckorna om saker jag vill skriva om, saker jag funderar över på olika sätt. Orkar inte reda ut mina funderingar, men skulle verkligen vilja. Men är för trött på kvällarna och så har jag fastnat i Sagan om is och eld. Aja. I’ll be back som vi gamlingar brukar muttra.
Men en sak kan jag väsa genom mungipan. Jag som alltid varit pro-facket funderar på att gå ur. Och det beror helt på mina myckna kontakter med diverse fackliga ombud. Det är sinnes. Men samtidigt så besviken. Sinnes-besviken, ett nytt ord som sammanfattar mina fackliga erfarenheter de senaste månaderna.
Var på kalas i dag med en hel del vuxna och barn. Som vanligt (inser jag) så är det bara våra barn som stimmar loss. Stimmat loss så möbler riskerar att välta och trumhinnor spricka. Stimmar loss så vi får ta var sin och gå undan, lugna ner. Avundsjuk på de föräldrar som liksom går på festligheter och bara sitter och pratar? Som inte behöver rycka in, reda upp, lugna ner. Som inte behöver vara två för att säkra upp. Det verkar så vilsamt.
Och så bilfärden hem…. nä den får bli ett eget inlägg. I’ll be back.
Usch, läser föregående inlägg och kan bara konstatera att som vanligt när jag försöker reda ut vad jag tänker kring genus blir det virrigt och omoget. Men det är där jag är. Ibland tänker jag att jag är en så frimodig förälder som styr barnen väldigt lite. Men så stöter jag emot mina egna gränser och inser att dom finns där. Mina tyckanden kring pojke/flicka finns där och styr och så går jag där och tycker mig vara…. tja ha tillräcklig koll. Vi är uppfuckade på olika sätt gällande genus bara. Olika saker är viktiga, olika saker betyder, tja olika saker helt enkelt. Ingen går fri, vi är bara olika.
Har läst en del i kvällspressen om Carola och hur hon sköter om sin dotters hår. Har ingen åsikt i frågan eftersom jag inte kan något om afrohår eller hur föräldrar i Sydafrika brukar göra med sina barns hår. Däremot vet jag en del om mitt eget hår. Det vill säga ett förutom färgen ganska typiskt skandinaviskt hår. Tunt, flygigt, striprakt och lätt-trasslat. Precis sånt hår som min dotter fått. Och hon är som sin mamma ömhårad och gillar inte att borsta sitt trassliga hår. Gillar inte att ha det i tofsar. Så till skillnad från de flesta jämnåriga flickor där vi bor så jag har länge klippt henne ganska kort. Och jag har märkt att folk inte riktigt tycker det är ok, att hon inte är så ”söt” som hon skulle vara med längre hår.
I höstas lät jag hennes hår bli lite längre. Jag tyckte att det gick lättar att kamma det, och ja visst var hon jättesöt i en pagefrisyr. Men så blev det vår och hon började gå utan mössa. Och tyckte att håret blåste i ansiktet och ville klippa av det. Så då bestämde jag mig för att göra det, och det var inte helt populärt bland omgivningen. ”Finns det verkligen fina korta frisyrer för tjejer?” ”Men man måste ju ändå se att hon är tjej”. Det verkar som en del tycker vi är taskiga mot henne som klipper håret kort. Det är synd om henne om hon inte får vara så normativt söt som möjligt.
Hursom så klippte jag henne ganska kort. Egentligen ville hon ha lika kortklippt som sin pappa men där gick min gräns. Han har riktigt tjockt ostyrigt hår som han klipper millimeterkort, och nej så kort ville jag inte att hon skulle ha. Doris är jättenöjd med sitt korta hår men har inte fått en enda positiv kommentar från människor utanför den egna familjen. Däremot fick hon mycket berömmande kommentarer i höstas när hon ibland hade tofsar och hårspännen. Så hon kommer lära sig hur man ”ska” se ut, vad som är normen.
Och så funderar jag över mig själv. Hur ser min egen uppfattning ut om hur flickor ska kläs och klippas? Jag är ganska så ambivalent faktiskt. Å ena sidan gärna klänningar, det klär jag även mig själv i. Å andra sidan inte opraktiskt med strumbyxor i sandlådan eller kläder som inte går att klättra i. Och kortklippt hår men inte för kort. Så visst styr jag också, med mina värderingar. Och hur har jag fått dem, är de rimliga? Är det rimligt att jag inte vill snagga henne? Är det rimligt att jag inte vill klä henne i Hello Kitty från topp till tå? Hur fri är hon att bli den hon är?
Läser en artikel om trendighet Stockholm vs. Göteborg. Inget nytt under solen, samma oviktiga fråga dissekeras igen. Vem bryr sig kan man undra? Nja, men lite underhållande är det. Och fotot i artikeln! Gillar att inzoomningen av hamnen. Älskar hamnen i Göteborg. Bullrig, bråkig och gigantisk ockuperar den större delen av hamninloppet och förhindrar all närkontakt med havet. Inga pittoreska promenader där inte. Men älskar. Och ute vid Röda sten finns en underbar utsikt över alla lyftkranar och oljecisterner, fartyg och torrdockor. Och trafikstockningen på Älvsborgsbron när Volvoskiftet slutar. Måste ses. Grämer mig att jag bor i en helt annan del av stan.
Ögnar igenom lite nyheter och fastnar för det här. Dekadent maskerad med Marie Antoinett-tema. Franska playboys med namn som de Tavernost och de Soultait. Att gå på maskerad med franska arroganta playboys är precis vad jag skulle behöva. Enda kruxet är att jag skulle somna 21.30 efter två glas champagne.
När Nemo var ett par månader och den allra första stressen av total oro/lycka hade lagt sig promenerade vi förbi en förskola. Barnen var ute och lekte, och en flicka stannade upp i leken och sade ”Titta, där går en mamma”, samtidigt som hon pekade bortåt gatan. Så jag vände mig om för att se vem hon menade. Det måste ju vara någon som gick bakom mig? Men nej, gatan var tom förutom jag och min bebis i barnvagn. Det var jag som var mamman hon syftade på. Då slog det mig med full kraft att jag är mamma. Jag är mamma. Och då började jag störtgrina. Jag är inte den som gråter i första taget, men tårarna bara rann och rann när jag gick där och insåg att jag faktiskt blev mamma tillslut. Äntligen. Lycka.
Första gången jag såg honom kände jag egentligen ingenting. Jag konstaterade att ”han ser frisk ut”. Inga uppenbara sjukdomar eller missbildningar, en vanlig bebis. Personalen ser inte orolig ut. Jag svävade utanför mig själv, yr, illamående, avtrubbad. Avstängd. Äntligen var det över, vi överlevde. Mina armar låg rakt ut fastspända i diverse maskiner. Strax nedanför bröstet hängde ett grönt skynke. Maken stod med operationsmössa alldeles tårögd. En barnmorska lade honom över min hals. Jag kunde inte hålla honom och eftersom jag mådde så illa trodde jag att jag skulle spy rakt på honom. ”Jag tror jag spyr” vad det första jag sa till min son. Då lyfte barnmorskan upp honom igen och gav honom till hans pappa. Sen forslades jag bort till en annan del av sjukhuset och fick inte se honom på fem timmar. Fem långa, långa timmar låg jag och väntade på att bedövningen skulle släppa och provsvar komma. Fem timmar lyssnade jag på en kvinna bredvid mig som förvirrad vaknade upp ur narkos och berättade om hur hemskt hennes äktenskap hade varit. Hur hon aldrig hade njutit ”av det sexuella”. Och jag stirrade på telefonen som hände på den aprikosa väggen och bara försökte tvinga fram provsvar.
När jag såg honom igen så var det sent på kvällen, nästan natt. Vi var på en BB-avdelning och blev tilldelade en sur och ytterst ohjälpsam barnmorska. På något sätt överlevde vi natten, vår första natt tillsammans. Inte för att vi inte var lyckliga, för det var vi. Men mest var vi lättade. Förvirrade. Trötta. Rädda. Ok, vettskrämda. Men jag slutade åtminstone att spy. De första dagarna fortsatte jag att känna mig helt avtrubbad. Betraktade mig själv utifrån och konstaterade att ”jag är ju helt avstängd”. Men noterade att mitt bebis var den allra finaste bebisen. På allvar trodde jag att det var en helt objektiv observation. Jag tänkte mig att de andra föräldrarna nog var lite avundsjuka på att jag fått den finaste bebisen.
Det kändes väldigt viktigt att ge honom ett namn fort. Det var som att då blev det mer verkligt, att vi faktiskt hade fått en riktig bebis, att det inte var på låtsas utan att vi hade uppnått det ouppnåeliga. Men i förvirringen (för jag var förvirrad, av sjukdom och mediciner) så glömde jag mitt favoritnamn. Det blev ett annat, och där kan jag gräma mig fortfarande. Och det var inte bara att jag glömde mitt favoritnamn, när vi väl hade bestämt ett namn så glömde jag det också. Men den mörkade jag genom att låta maken berätta namnet. Förvirrad, avstängd, rädd, trött, lättad och i spänd förväntan efter det nya liv som hade tagit sin början.